Det går neråt som jag brukar säga. Jävligt mycket framåt och neråt ;) Haha. Träningen går asbra. För någon vecka sedan sprang jag milen på 1 h och 3 min. SÅ jävla ballt. Vi snackar alltså om morsan som när hon träffade Mackan för första gången inte ens orkade springa 2.5 km rakt av..!

Jag har nu tränat i 3 månader ganska precis, varav två med PT Marcus och jag har aldrig haft så kul. Men genom alltihoppa har jag nog faktiskt gått igenom någon form av überlätt persolig kris där allt verkade meningslöst och vidrigt men samtidigt sammetslent och vackert. Det bästa som kunde hända mig var faktiskt när the love of my life åkte till Dubai och barnen till farmor och gänget. Jag hade verkligen tappat bort mig själv någonstans.

Dessa dagar gjorde jag allt och inget och hittade tillbaka till det jag ville vara, representera och stå för. Till det jag var och idag, tack gode gud fortfarande är.

Mycket har hänt och mer är på ingång. Beslut är tagna och jag är så himla glad bara. Kär och galen, pigg och happy över livet i sig ♥